Förlossningsberättelse - Saga - 121203


 
Allt började kl 04 den 3:de december. Vakna av att det gjorde ont och kännde direkt igen smärtan. En skarp känsla under magen som stannde en stund för att sedan kätta. Nu började det, tänkte jag och tog fram värkträknaren på mobilen och började räkna. De var tillräckligt långt i mellan dem att jag kunde somna lite nu och då men de blev tätare men inte så mycket mer intensiva. Det var inte förrän David vakna vid ca 8.30 som det blev väldigt starka och efter det blev det bara mer och mer intensiva. Kunde knappt klä på mig, för nu kändes det som de kom non stop.
 
David gick upp och snabbt gjorde Smilla i ordning samt ringde till min mamma och berätta att nu var det på gång. Men efter att ha tittat till mig ringde David direkt igen för nu var det brotom. Denna gång svarade min pappa och han var en aningens förvirrad tror jag för han sa att de höll på att städa i stallet och hade inte tid att åka någonstans. Men mamma visste vad som gällde och kom direkt. Var rädd för hur Smilla skulle ta det om hon skulle vara rädd för att jag skrek så mycket och då inte skulle vilja vara hos mormor, men det gick bra och vi kasta oss in i bilen.
 
Vi kom fram ca 9.30. De tog emot oss och vi kom snabbt in på ett rum. De tog av mig kläderna och på med sjukhuskläderna och upp på sängen. Det var försent för epidural så jag fick nöja mig med lustgas, för jag var tydligen öppen 8 cm redan. Minns inte så mycket av vad de sa utan jag var mest inne i att trycka på för det gjorde det var ett ordentligt tryck jag kännde nu. Det hela gick väldigt fort. 10.08 var det klar och Saga hade kommit till världen efter någa krystvärkar. David sa att det hela tog 29 min efter vi kom in till förlossningen, så det stämmer att det går fortare med andra barnet.
 
Jag är glad att det gick så fort, jag hann liksom inte tänka efter. Smärtan blev inte lika outhärdlig som med Smilla. Finns inte så mycket mer att berätta, för det gick så fort att det var över innan det började nästan. En otrolig befrielse som jag väntat på läng och nu kunde jag äntligen se framåt och försöka läka min kropp.