Förlossningsberättelse - Smilla - 110513


 
Då kom dagen då Smulan ville komma till oss. Allt började på torsdags morgonen (110512) då jag vakna med en lustig känsla i kroppen och en stor fläck i sängen. Lite rädd och panik gick jag för att duscha. Berätta för älsklingen vad som hänt och bestämde oss för att vänta till vi skulle till barnmorskan som vi hade tid till den dagen. Jag hade inga värkar så det var ingen brådska. Hos barnmorskan var allt ok men att hon tyckte att jag skulle till förlossningen för att kontrollera att inget vatten hade läckt.

 

Vi kom dit och de sätter mätinstrument på magen som skall kontrollera att allt är ok. Vi får inget tillförlitligt svar så det blir en undersökning. En aningens obehagligt, började gråta. Men de var så snälla och försökte trösta mig. Läkaren berätta att det var slämproppen som börjat släppa, men att det kunde dröja dagar innan allt började. Jag kände på mig att det var närmre än så. Kändes både bra och skrämmande, var det verkligen dags nu?!

 

Vi åker hem och då kommer värkarna... Köper en värktimer app och de ligger på ca sju minuter i mellan. Men vid tio tiden upphör de och jag får en härlig natts sömn.

 

Nästa morgon, fredag är det som vanligt igen. Inga värkar och jag börjar tro att jag hade fel, ingen bebis nu. Min syster ringer och frågar hur det går , jag hade messat dagen innan om att vi varit på förlossningen för kontroll. Inga värkar sa jag och så fort jag la på kom de tillbaka. Nu var de kraftigare kände jag. Älsklingen skulle på möte så jag blev ensam en stund. Vid ett tiden kändes värkarna så pass jobbiga att jag la mig i soffan för att sova. Kl 15 kom älsklingen hem och jag vakna och även värkarna. Nu började de bli väldigt täta och kraftiga. Tror vi åkte till förlossningen vid 16 tiden. Barnmorskan där kontrollerade hur långt det hade kommit och hon konstatera att slämproppen var helt borta. Hon rådde oss dock att åka hem för att risken fanns att det skulle stanna av om vi stanna.

 

Vi gjorde så, åkte hem och det blev bara värre och värre. Tillslut kunde jag inte tima värkarna längre. Höll älsklingen i handen och skrek. Visste inte när vi skulle åka. Älsklingen fråga om vi skulle åka in men jag hade ingen aning om det var dags. Men när jag tillslut stod på alla fyra och skrek så fick det vara dags. Kl 19.30 kom vi in och mötte barnmorskan igen, som titta på oss med stora ögon och säger "jag trodde ni skulle komma in tidigare" med en ledsen röst. Jag skulle få en rullstol men de hitta ingen. Så det blev att gå hela den långa korridoren för vårt rum var längst bort.

 

Nu får jag andra kläder att ta på mig. Bekvämt men inte så snyggt. Lustgas! Yes! Nu börjar vi bli snurriga och det hjälper lite men inte tillräckligt. Jag får frågan om jag önskar epidural. Jag ligger där med min lustgas och och fattar ingenting. Älsklingen försöker också få kontakt med mig men det går inte så bra. Barnmorskan försöker igen få kontakt med mig så jag kan svara på frågan. Tydligen tog det tio min innan det gick att tala med mig. Jag medgav att jag var rädd för nålsticket då jag hört att det skall göra super ont, men barnmorskan försäkra mig att det var en barnlek om man jämförde med hur jag kände nu samt att det skulle göra mig gott. Hon var rädd för att jag inte skulle klara av det annars. Ok sa jag och en läkare kom strax efter och hälsa på mig. Det enda jag kände var när nålen träffa huden, sedan inget, sååå skönt.

 

Nu började det kännas mycket lättare att handskas med smärtan. Från ett till tio frågade de mig hur det kändes efter epiduralen och tror jag sa sju. Så en heldel bättre. Nu kunde vi börja arbeta! Kl 21.30 var det skiftbyte så då kom en ny barnmorska och sjuksyster. Vattnet gick innan de kom tror jag, lite dimmigt minne om detaljer. Nu var det inte lång tid kvar, tror jag fick stå lite här för att vara säkra på att inget stanna av. Krystvärkarna kom nu och de kändes helt annorlunda. Istället för att vara under magen kom de från baken istället. Märklig känsla. Jag skrek och pressa allt jag kunde och nu börja det svida. De hjälpte mig med varm trasa som tog bort lite av svidandet. "Ta i som att du skulle bajsa" sa hon och jag tog i. Kändes inte som att jag skulle bajs dock, tog i det gjorde jag. Ca tjugo min senare kom hon, kl 22.10.

 

Så nu låg det en ny liten människa på min mage. Tittade nyfiket om kring på den nya värld som nu fanns omkring henne. Hittade bröstet direkt, skönt tänkte jag. Vet hur jobbigt det kan vara annars. Nu var vi redo att börja vårt nya liv.