Bild eller inte bild på sina barn i bloggen?


Känner att jag står inför ett vägval angående om jag skall sluta lägga upp bilder på Smilla där hennes ansikte syns eller inte alls. Hon är 21 månader nu och det var ett tag sedan jag la upp någon bild alls på henne och det är för att jag inte vet hur jag skall göra. Jag lutar dock åt att inte ägga upp någon bild där hennes ansikt syns, eftersom hon inte har fått någon säg i detta och jag känner att nu när hon börjar bli en stor tjej, ingen bebis längre, har en egen vilja och egna tankar som hon kan leva efter, så det känns inte rätt att visa henne mer. Har jag visat för mycket kanske, redan? Är jag en mammablogg om jag inte visar henne med ansikte? För det är väl ok att visa henne utan ansikte eller är det också för mycket?
 
Klyven är jag. I början visste jag inte om jag skulle visa henne alls så jag tog bort bilder samt  kalla henne för smulan också. Men sedan kände jag att namnet är ok, sedan bilder också, men nu som sagt är hon en individ men kan inte säga om hon vill eller inte. Vad tycker ni om att visa bilder på sina barn i bloggen? Man är ju stolt över sitt barn och vill visa det vackra som man har skapat, men samtidigt finns det människor som inte är rädda för att säga exakt vad det tycker och detta kan vara mindre positivt, rentutav elakt. Jag är inte intresserad av att läsa vilka elakheter människor kan tänka ut att skriva om ens barn så det kanske är bara att inte visa bild alls eller unvika att visa ansiktet. Som alla vet så fastnar allt som läggs ut på nätet i all framtid vilket kan skada om så vill.
 
Är det så här som det skall se ut? Känns jätte tråkigt men kanske nödvändigt. Lämna en kommentar om hur du känner inför bilder på barn på bloggar?

Att må som man förtjänar


Är ett uttryck man får höra ibland och man kan ju tycka att man förtjänar att må bra när man fött barn. Det är ju då man skall må som bäst och vara som lyckligast och vara full med kärlek till sitt barn. Men så är det inte alla gånger. Det känns som ett svårt ämne detta om psykisk ohälsa som förlossningsdepression är. Det är nog många som känner av det men försvinner lika fort som det kom. Inte för mig, jag känner inte denna lycka eller kärlek och blir en aningens rädd. Det har liksom smygit sig på och varit som värst på kvällen när det blivit mörkt och nu när det är vinter är det mörkt länge. Måste prata av mig gällande detta för det kan inte bara vara jag som mår på detta vis och det känns som att det kan vara bra att belysa detta ämne.

 

På 1177 säger man så här om förlossningsdepression:

 

"Att bli förälder är en stor och omvälvande förändring i livet och humöret kan gå upp och ner när man nyss fått barn. Det är ganska vanligt att nyblivna föräldrar blir nedstämda efter förlossningen. Nedstämdheten går för det mesta över ganska snabbt, men det händer att man får en förlossningsdepression och mår dåligt under en längre tid.

 

Det är också ganska vanligt att man inte känner något särskilt för det nyfödda barnet. Oftast kommer känslorna för barnet med tiden. Om man slutar känna för barnet eller känslorna inte kommer efter en tid, kan man ha fått en förlossningsdepression.

 

En förlossningsdepression får man oftast inom de första två månadarna efter att barnet fötts, men den kan också komma senare. Det är oklart vad det beror på, men risken ökar om man varit deprimerad tidigare i livet, var deprimerad redan under graviditeten eller har haft mycket svåra premenstruella spänningar, det vill säga humörsvängningar innan mens.

 

Ungefär en av tio nyblivna föräldrar får en lättare eller svårare förlossningsdepression. De flesta blir bra inom ett halvår."

 

Det är nu man skall vara som lyckligast och känna kärlek till sitt nyfödda barn, men jag kan inte. De känslorna är så långt borta just nu. Jag undrar varför inte jag kan känna som alla andra som skriver om hur lyckliga de är och hur mycket de älskar sitt barn i magen eller när de fött. Jag vill också känna lycka och kärlek för mitt barn. Med Smilla tog det två månader innan jag kännde att hon var min och ingen skulle ta henne från mig, för det kändes så, som att någon skulle komma och hämta henne och tacka för att vi tagit hand om henne. Denna gång med Saga har det varit extra tungt från början till slut. Foglossning som var riktigt smätsam som gjorde att jag ville bara bli fri från det fängelse som min kropp blivit. Det var många gånger jag grät för jag hade blivit så handkappad och jag kände mig så värdelös. Saga kom och smärtan avtog men de tunga tankarna försvann inte. De blev bara värre speciellt när jag tänkte på att jag skulle vara själv med båda flickorna när David arbeta. Räddslan för detta kom sakta då Saga kunde vara väldigt omständig tjej som är en väldigt vaken och vill bli buren och detta ställer till det när man har ett barn till som vill ha ens uppmärksamhet. Det kändes som att det knappt räckte med att David fanns hemma.

 

Saga kunde få sådanna skrik och gråt attacker som gjorde att jag börja känna hat mot henne, att hon kommit och förstört något som fungerade så bra. Att mina känslor för Smilla ändrats, att hon fått skäll för att jag är irriterad på Saga. Det fick mig att må dåligt för att jag kännde så mot en liten bebis som bara gör som bebisar gör. Har haft riktigt jobbig ångest över att ta hand om dem själv. Kännt mig så ensam, som allt är så mörkt och jag hittar inte ut till ljuset. Ena dagen känns det ok och den andra beckmörkt. Nu har jag varit ensam med barnen i några dagar och det känns bättre för det går, inte lätt men det går att lösa det själv. Samt att jag försöker tränga bort negativa tankar. Har inte varit själv på natten än och känner oro över detta. David började arbeta igen denna vecka och skulle varit borta måndag natt, som han brukar vara men han kom hem för jag mådde riktigt dåligt. Kunde inte sluta gråta, allt kändes så övermäktigt och tungt. Mina systrar har fyra barn var och klarar det galant, så varför kan inte jag klara av två? Varför mår jag dåligt över tanken på att vara själv med dem? För det är just det jag mår dåligt över. Eller så mår jag bara dåligt för att jag gör det just nu och det kommer gå över. Det bara som att jag inte är medad till att vara mamma ibland, eftersom alla andra klarar av det men inte jag.

 

Allt jag hoppas på nu är att jag skall må bättre och känna den kärlek för Saga som hon förtjänar av mig. Att Saga skall få en god mat och sov rutin för att få allt annat att fungera bättre. Jag önskar nästan att Saga var lika gammal som Smilla nu för att det känns som att det skulle vara lättare, men det är ju nu man skall njuta av bebistiden som försvinner så fort. Försöker se positivt på allt och inte låta mig påverkas när saker och ting inte fungerar. Även om Saga gallskriker och Smilla gråter och vill upp i famnen och maten står på spisen och katterna skriker, så måste jag tänka framåt och ta det lungt. Det jag har nu som jag håller mig fast vid är att det blir bättre, både situationen och hur jag mår. Ångesten försvinner och kärleken kommer, det är vad jag intalar mig för att komma vidare. Största kärleken är trots allt den till ditt barn.